French Pointillist Painter, 1859-1891 Georges-Pierre Seurat (2 December 1859 ?C 29 March 1891) was a French painter and draftsman. His large work Sunday Afternoon on the Island of La Grande Jatte, his most famous painting, altered the direction of modern art by initiating Neo-impressionism, and is one of the icons of 19th century painting Seurat took to heart the color theorists' notion of a scientific approach to painting. Seurat believed that a painter could use color to create harmony and emotion in art in the same way that a musician uses counterpoint and variation to create harmony in music. Seurat theorized that the scientific application of color was like any other natural law, and he was driven to prove this conjecture. He thought that the knowledge of perception and optical laws could be used to create a new language of art based on its own set of heuristics and he set out to show this language using lines, color intensity and color schema. Seurat called this language Chromoluminarism. His letter to Maurice Beaubourg in 1890 captures his feelings about the scientific approach to emotion and harmony. He says "Art is Harmony. Harmony is the analogy of the contrary and of similar elements of tone, of color and of line, considered according to their dominance and under the influence of light, in gay, calm or sad combinations". Seurat's theories can be summarized as follows: The emotion of gaiety can be achieved by the domination of luminous hues, by the predominance of warm colors, and by the use of lines directed upward. Calm is achieved through an equivalence/balance of the use of the light and the dark, by the balance of warm and cold colors, and by lines that are horizontal. Sadness is achieved by using dark and cold colors and by lines pointing downwards.  Related Paintings of Georges Seurat :. | The Maria at Honfleur | Two Stonebreakers | The Models | Auf einer Wiese sitzender Knabe | The Sunday of Port en bessin |
Related Artists:
Jean-Auguste Dominique Ingres
French Neoclassical Painter, 1780-1867 was a French Neoclassical painter. Although he considered himself a painter of history in the tradition of Nicolas Poussin and Jacques-Louis David, by the end of his life it was Ingres' portraits, both painted and drawn, that were recognized as his greatest legacy. A man profoundly respectful of the past, he assumed the role of a guardian of academic orthodoxy against the ascendant Romantic style represented by his nemesis Eug??ne Delacroix. His exemplars, he once explained, were "the great masters which flourished in that century of glorious memory when Raphael set the eternal and incontestable bounds of the sublime in art ... I am thus a conservator of good doctrine, and not an innovator." Nevertheless, modern opinion has tended to regard Ingres and the other Neoclassicists of his era as embodying the Romantic spirit of his time, while his expressive distortions of form and space make him an important precursor of modern art..
Reuben Moulthrop
American portrait, miniature, wax sculptor b.1763-d.1814 American painter. As proprietor of a waxworks museum and travelling waxworks exhibition, he was interested in modelling in wax in his early years. While moving around his native state, he was exposed to several artistic influences, beginning with Winthrop Chandler. His earliest portraits seem to date from about 1788, when he completed Mr and Mrs Samuel Hathaway (1788; New Haven, CT, Colony Hist. Soc. Mus.). Its dark, heavy outlines, its flatness and almost geometric forms derive from Chandler. The quality of Moulthrop's paintings was extremely uneven; many of the best of the surviving body of about 50 works date from around 1800. The Rev. Thomas Robbins which depicts the sitter's direct gaze and contains more detail than the earlier portraits, shows the artist at his most accomplished. In the last years of his brief career he appears to have been influenced by William Jennys and John Durand,
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).